KALAS FÖR FAR

Tornsvalas drill och blåvingad fjäril i solig junimorgon och varm choklad i mugg. Smörgås vid sidan om, allt på guldfat i stort hus fyllt av livlig och familjär lycka. Frukost frambars av barn och öm hustru. Var så god, kära publikum: uppmärksamma anfang på förskräckligt förlopp! Familj som firar far i arla gryning, innan skola och världsligt ansvar. Familj av gammal hävd i Gustafs tid, tyngd av tradition. Välklädd hustru, välkammad lugg på nytvagad son. Lilljänta utstyrd i lacksko och rutig klänning, vild och flygig hårman yr kring ungt och kvinnligt anslag. Far lät sig väl sin frukost smaka. ”Mums” han sa ”ni hava uppvaktat mig bra. God och älskvärd familj gör förträfflig dag. Tack ska ni ha.

Så upp och klädd och kyss på kind han gick åstad, för att tjäna lön och status till sin och sin familjs världsliga försörjning. Fru och barn till skolan gick, vink och adjö vid skolgårdsport och ha välförtjänt bra dag. Mor så lämnar barn åt skola, snor åstad att uppdrag fylla. Mat och bakförning handlas ska, tid att skvallra om väninna funnits. Dock saknas dylik i samma saga, så hon får handla utifrån författad lista, utan sällskap. Så travar hon mot bostad, tyngd av last och tyngd av saknad, främst av kompanjon, då mat och införskaffad dryck väga lätt i sådan vågskål.

Dag så går och kvällning nalkas. I kök trängas tunga lyft, av stora grytor och av gjutjärnspannor. Jubilar som avslutat sitt värv i tid, dyka så upp i godan ro och för förning avsagt ansvar, för att smaka av och godkänna bjudningsmat. Hon får koka, hon får laga och ställa i ordning lämplig dukning. Han har jobbat dag så lång, så tungt ansvarsfull han är! Hon har väl vilat, varit fri. Fri att slippa tjäna lön, fri att trippa runt på stan, fri att bara vara, långan dag. ”Visst har väl ock hon haft förnämlig dag?” Vått i pannan, stackars fru så brått, jobbar framför spis så varm. ”Vasa? Jodå, javisst.” Kött och sås puttra mustigt, doftrikt, gott. Små rara gröna ärtor i skål av kristall ska göra middagsbjudning furstlig.

Trubadur har anlänt, visad till salong. Gäst på gäst anlända i stridan ström. Pontak i glas, och skål för jubilar! Båd gäst och husbonn i godan ro; äta, smaska, rapa. Fyll på här, fyll på där! Vår raska värd klingar så sitt glas. ”Märk väl; sådan duktig fru jag äga, aldrig klaga, aldrig gnälla, alltid glad. Snar att bjuda riklig och vällagad spis. Snygg och frodig är hon ock, min duktiga maka, min Iris!” Nyp i kind och klapp där bak. ”Så så, hämta nu Havannor, kvickt och raskt, kära du.” Och frun hon ilar, snar att glädja, snar att passa upp, trots att knän och rygg tar stryk. Trots att humör och lust kan svikta. Ty kvinnans lott är tydligt fastställd och blott är att lyda.

Mat och vin och ost och frukt. Här avätas allt som rika hushåll mäktar bjuda. ”Sjung din sång, du fattiga trubadur. Nå, häv så din stämma!” Och samma trubadur, avlönad på mat och dryck och måhända plats i paulun, rödbrusig och yr, så till orda tog och kvad: ”Så lunka vi så småningom…” till allas förtjusning och avbrott för applåd. Han fortfor glatt: ”…titlars klang, din tiggarstav förgyllt vart år, som knappast har…” Gamman ljöd bland väggar, och skratt och klapp och stamp.

Var gäst så nöjd, magar så stinna, sådan livsfröjd. Cigarrpuff från var öronlappsfåtölj. Aska på golv och spott i kopp. Sång från skojsam trubadur klingar i salong, vällustiga gapskratt åt fräcka vitsar. Skål på skål, puff på puff. Vår värd, i stund så pilsk, stod upp att gapa ”Korporal, vak upp! Hämta Ulla och annat mulligt kvinnfolk, akta sig för palt och skynda på! Min köttsliga längtan är svår!” för att strax bland kuddar ånyo dåsa, matt av ansträngning och av vin.

I källarvånings kök: disk i drivor, allt så smutsigt ingrott, fastbränt i bottnar. Kladd utan slut, snuskiga kärl. Från ovanvåning ljöd ännu sång: ”…klingat för din raska värd, fäst än han ropar: Drick, driv sådan gäst från mat och vin, kör honom…” Frun vid spis så varm och trött, i kropp så öm, börjar att i ögat skåda rött. Barn har somnat sött i varsin säng, fruns längtan så förtvivlad, önskar bara särk och bädd. Tar så råttgift ifrån trädgårdsskjul, slår gift i konjaksflaska. Bär fram kumminkaka, sötad gräddskål och små glas för sup. Lätt krökt i rygg och tand för tunga, lämnar flaskan på utsirad valnötsskänk. Hon ursäktar sig för huvudvärk och midnattstimma, tackar alla för stämningsfullt kalas och önskar så godnatt: ”Tack, tack var gäst för uppvaktning så rar. Hoppas konjak och kaka ska smaka.” Hon drar sig sålunda tillbaka, lämnar jubilar och kalaspatrask att äta och att dricka ur. Får småningom sin vila i sitt nu, ack så välförtjänt, av dödlig tystnad fyllda hus.


Om texten

Texten är ett formexperiment och kommer bäst till sin rätt vid högläsning. Jag har parafraserat Georges Perces metod (La Disparation, 1969): bokstaven e är utesluten och jag har använt stilfigurer som rim, alliterationer som är en retorisk stilfigur med upprepning av ett ljud (fonetisk parallellism) från början av ett ord till början av ett annat ord, upprepningar och anaforer (förskönat tal som får en allvarlig ton med mycket kraft).

Den har ett intertextuellt drag av Bellmans diktning och med svulstiga, högtidliga och vulgära inslag där kontrasten mellan det finstämda och det brutala och oanständiga skapar en komisk effekt. Slutet är oväntat.

812 ord. Enligt lix.se ett läsbarhetsindex på 27, mycket lättläst. Barnböcker brukar hamna på detta index, trots detta är den absolut inte lättläst. Frekvensordlistan visar att ordvalet är väldigt varierande, 350 av orden förekommer bara en gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.