SOMMAREN MED EBBA

Texterna ligger till grund för fanzinet om Ebba & Agent Glad och allt som står där är inte helt sant.
Dessa veckobrev postades till HDK löpande under sommaren 2014 under kursen Spelets regler, en mycket lekfull och ovanlig kurs. Uppgiften gick ut på att skapa en persona med valfria superkrafter. Jag skapade Ebba vars superkrafter är att vara osynlig och att kunna minnas det som ännu inte har hänt. 

//Tina


Fredag 13 juni. Världen är jättestor. Vad som helst kan hända. Fortsätt och fortsätt att vara dig själv säger de. Det tänker jag inte alls. Någon förändring, någon slags transformation är nödvändig. Nu kommer det att vända snart. Det måste vända. Inte som det vände för Silke, jag tänker inte bli någon sjöjungfru. Inte någon varulv heller, så många engångs-rakhyvlar har jag inte. All päls som täpper till avloppet. Alldeles för opraktiskt.

Vändningar märks inte alltid. En spegelvändning av ett fotografi märks inte, inte för den som inte sett originalet. De som träffar mig efteråt, efter vändningen, kommer inte att märka något. Det är inte säkert att de som känner originalet, alltså mig, kommer att märka något heller, eftersom de överlag är övermåttan självupptagna. Alla bara tänker på sig, det är nästan bara jag som tänker på mig.

Ska jag bli som far och mor, en försäljare eller disponent någonstans? Nej, då skulle jag erkänna kapitalet och det ligger inte för mig. Att arbeta för staten kunde vara utvecklande, en liten men säker kaka. Kittlande tanke. Men jag vet inte hur jag skulle våga språnget, inte nu, när jag sitter fast i min mentala istid och piskorna viner om öronen. Det enda jag kan är att leka mamma pappa barn. Fast på riktigt. Familjen är omringad av en hög mur och jag hänger över kanten ibland och tittar på världen utanför, på jordens mörka rund. Die Mauer, säger min tyskfödda svärmor, den var ren scheisse, men den har varit nere i tjugofem år och är glömd. Varför tjatar du om den? Säga vad man vill om svärmor men hon står pall.

Vilken vändning jag hoppas på vet jag inte. Det får gå som det går. Jag vill inte bli en av ”de där”, måste fortsätta att vara mig själv, fast annorlunda, spegelvänd kanske. Det duger inte att sjunka ner i en fåtölj och sätta sig att glo och titta på TV.

Nej, jag tänker så här; allt jag är och allt jag kan är ett resultat av tiden som gått. Ny tid måste alltså innebära ett nytt jag. Den som lever får se heter det, men förändringar är oroande, och om jag för-ändras utan att någon ser det så oroar jag ingen. Jag vill inte bara vara det du önskar, jag vill vara som djuren i naturen; äta när det finns mat, sova när det är lugnt och springa under träden när det regnar, född att vara fri. Nej, det lät inte rätt, inte det heller. En trist och redundant tanke, rimlig men inte implementerbar. Jag får jobba på med en krokig vänster. Se upp när jag kommer, och var beredd när det oundvikliga händer; den dag när jag lyckas vända närmar sig. Vad som helst kan hända, världen är jättestor. Men det är bråttom, vändningen måste ske innan alla visa män dyker upp och talar om för mig den rätta läran. Lyssnar jag på dem så är det slut med alla förändringar och jag förblir mig själv; rättvänd och ändå inte.

Så håll i hatten och låt spektaklet ta sin början! //Tina


Måndag 16 juni. Jag har bestämt mig. Jag är med. Jag är tuff, jag är hård. Ännu har jag inte lärt mig reglerna så jag är med på villkoret att jag själv får bestämma i början. Det verkar vara ett finit spel så det finns ett slut. Därmed inte sagt att det får gå hur som helst eftersom det måste passa in i min fortsatta, infinitiva eller oändliga tillvaro. Förra veckan var jag mer förvirrad än jag är idag och jag måste erkänna att jag ljög i mitt förra brev. Om vad berättar jag inte. Inte när jag inte vet vem du är, du som läser. Jag kan bevara hemligheter och jag vill inte äventyra min plats i spelet genom att prata för mycket. Vändningen närmar sig. Jag har börjat höra röster. Rösterna ger mig uppdrag, och de skickar leksignaler. Uppenbarligen har rösterna med förvandlingen att göra och jag har bestämt mig för att spela med, leka. Sen svävar jag hela natten, högt över land, högt över vatten.

Idag fick jag ett uppdrag och det är genomfört. Jag fick låna ett lilarandigt nattlinne med kattungar på. Det var trångt men jag kom i det. Jag ville låna något av min man också och han gav mig fria händer att välja i hans garderob. Jag tog ett par strumpor. Det nya fick bli ett armband som jag fick i förra veckan. Något gammalt och något blått var enkelt. Jag valde ett par gamla sandaler och åt en näve halvtinade blåbär.

Att klä mig enligt principen för ett bröllop i anglosaxisk anda var spännande, det väckte minnen från flera bröllop jag varit med på. På det senaste blev bruden överlämnad av sin pappa, en pappa som inte ansvarat för henne på många år och knappt när hon var liten heller, så det blev lite skruvat med en traditionsyttring som varken var svensk eller verklighetsförankrad.

Enbart klädsel hjälper inte för att hitta ett nytt jag, jag blir inte ett barn för att jag har ett kattungenattlinne som t-shirt en dag, inte heller känns det som om jag blir Lars genom att hasa runt i hans strumpor.

Klädsel kan bidra till ens identitet och det är lätt att koppla identiteten till klädsel. Uniformer som bärs i tjänsten är ett sådant exempel, folkdräkter ett annat. Om jag bär en polisuniform så kan jag säga att jag är en polis. Det är fel; jag borde säga att jag jobbar som polis. Är och jobbar som är två olika saker, men begreppen blandas ofta ihop. Jag är inte mina kläder, identiteten sitter i huvudet. Jag känner mig fri, så fri man kan bli.

Vilken klädsel jag ska ha när jag antar en annan skepnad kan ha betydelse. Med en karaktärstypisk klädsel kan förvandlingen gå lättare och min inlevelse i rollen bli starkare. Dagarna är långa och timmarna många och jag har lärt mig att få tiden att gå. Förresten gillar jag inte poliser. Ville bara ha det infört i protokollet.

Tisdag 17 juni. Det blev sojakorvstroganoff till middag och min man och jag diskuterade ämnet intuition. Vi kom fram till att intuition kommer av erfarenhet och att det är något man förväntar sig ska hända. Denna förväntning baseras på de erfarenheter man har och vad som är sannolikt att förvänta sig. Sannolikheten att ett flygplan störtar på vår altan när vi sitter och äter sojakorvstroganoff är noll; det har aldrig hänt och det finns inget som talar för att det kommer att hända, alltså kan vi inte intuitivt ana att det inträffar. Jag fotograferade matresterna men ska bespara dig bilden.

Intuition kommer från latinets intueri, som betyder åskåda, se på eller betrakta. Intuition är förmågan att bilda en omedelbar uppfattning eller göra en omedelbar bedömning utan att (medvetet) ha tillgång till alla fakta, och ställs ofta i motsats till att resonera och förstå logiskt.” Intuitionen förbättras av utbildning och erfarenhet men kan försämras av olika tillstånd så som sömnbrist, alkoholpåverkan eller annat. Även hot och stressiga situationer kan påverka.

Jag kommer att ha användning av min intuition i spelet, den kommer att hjälpa mig att besluta vilken karaktär jag ska anta och hur denna sedan ska gestaltas. Måste bara sluta att vara arg, ilska försämrar också intuitionen.

Onsdag 18 juni. Idag ska jag inte prata med ord. Det fungerade dåligt med sjuåringen. Hon tyckte först att det var spännande och roligt men ganska snart blev hon irriterad för att jag inte klarade att kommunicera med henne. Båda gav upp ganska snabbt och vi slutade att försöka när det blev svårt. Vi har inte riktigt samma uppfattning om hur signaler ska tolkas. Kompromissen vi kom överens om var att jag fick viska till henne så att ingen annan hörde. I mataffären behövdes väldigt lite kommunikation; jag hämtade det jag skulle ha, ställde mig i kassakön och log, nickade och nickade och log igen och så var det klart. För att ta mig igenom dagen var jag tvungen att fuska; med SMS och lappar.

Torsdag 19 juni. Uppdrag: släpa med mig någon kär tillhörighet. Jag tog med mig farmors oljemålning: afrikanska tvätterskor, men väl ute i bilen insåg jag att färgen mjuknade och riskerade att rinna bort och bytte tavlan mot kajkpaddeln, 220 cm lång, ej delbar. Det blev lite trångt i omklädningsrummet på gymmet och paddeln gick inte att stuva in i skåpet, så den fick följa med. Ingen reagerade när jag lutade paddeln mot väggen bredvid löpbandet men det var för att jag hade gjort den osynlig. Jag har nämligen den förmågan; det som jag inte vill visa gör jag osynligt, också mig själv. Ibland syns jag inte på flera dagar och det ger en viss frihet. Det bästa är mina mörka kvarter, där ingen varken hör eller ser. Stora saker är svåra att osynliggöra, som bilen. Det är därför jag inte gillar poliser, de följer efter mig när jag kör och är osynlig och det tvingar mig att sluta vara osynlig. Så jag har bestämt mig för att sälja bilen. Den behövs inte längre, inte nu när jag kan springa fort fort. Kanske köper jag en annan, en med tonade rutor, kanske en Ford. På Hemköp glömde jag att göra paddeln osynlig och välte nästan tidningsstället vid kassan. Det var ett riktigt dumt nybörjarslarv.

Ska jag sammanfatta veckan och göra en reduktion av uppdragen så tror jag att rösternas mål var att jag skulle prova att leva som en flykting: jag fick gå i lånade kläder, lita till min intuition, känna på hur det är att inte kunna förstå eller göra mig förstådd och jag fick släpa med mig mina grejer. Men en sak ska du veta; tro inte att det där biter på mig! Vill jag inte vara med så gör jag mig bara osynlig och springer fort fort. Vill jag lura dig så kollrar jag bort dig med ramsor och tramsor. Allt jag säger kan jag rimma, timma efter timma, du orkar inte höra, du förstår inte vad jag ska göra och mig kan du inte störa, då lyfter jag min arm och slår. Jag vet vad jag vill, sitter sällan still och du vet aldrig när du ska bortcensureras.

Jag ska köpa en löparklocka när bilen är såld, för jag syns när jag springer för långsamt. När jag springer fort fort så syns jag inte. Måste verkligen träna på att kunna bemästra min osynlighet.

Med vänliga hälsningar, Ebba (genom Tina)


Måndag 24 juni. Jag blev inkallad till högkvarteret under förespeglingen att jag skulle delta i ett litteraturseminarie. Vi behöver inte diskutera rimligheten i det men eftersom du tydligen förväntar dig att jag ska kommentera texterna, eller ”förhålla” mig till dem så väljer jag att anta utmaningen, men tro inte att jag inte vet att du luras för sådant märker jag. Jag är med, så länge som jag hör leksignalen som rösterna skickar ut. Lurie Anderson, om vi börjar med henne, är en propagandist som diktar lögner. Hon försöker stjäla kristendomens vagga från Israel, när hon påstår att arken ännu inte lämnat New York. Men det går ju helt i linje med övrigt religionstrams och amerikanarna kan gott ha det. Jag utmanades av en seminaredeltagare att bevisa att religionen var falsk. Bevisa att det inte är sant! Haha, som om bevis-bördan skulle ligga på mig som förnekar. En sak måste jag ge Lurie rätt i: att hälften av alla människor som någonsin funnits lever nu; Now that the living outnumber the dead. I’m one of many. Jo, men sådana som mig finns det många av. Vi är många som är osynliga och jag blir inte klok på om vi räknas in i siffran över levande. Du kanske vet?

Hakim Bey skrev om sommarläger och det är lite festligt att denna texten kom med; jag bor i ett. I Sverige kallas de ”koloniområden” och vårt är omgivet av taggtråd. Om taggtråden är för att stänga ute eller stänga inne vet jag inte, men beror väl på vilken sida av staketet man står på. På vintern är grindarna låsta och bara de utvalda har fått nycklar. Blir pöbeln för talrik, som vid konserter och andra evenemang i närområdet så låses grindarna även om det är mitt i sommaren.

Yoko Ono undrade om jag har lagt märke till horisonten på senare tid. Ja, är väl svaret på den frågan. Men horisonten är min egen. Onos horisont markerar en konstnärlig gärning som har haft en exponentiell utveckling, hon är hon och därför är hennes verk hennes. Och därför anses det hon gör som professionellt och värdefullt. Är betraktarens ögon skolade, får hennes verk uppskattning och tyngd i den världen. Oskolade ögon får skylla sig själva för att de inte begriper. Ska jag behöva bildning för att se det geniala är det kanske inte tillräckligt genialt? Kanske är jag och Ono mer lika än jag vill erkänna; för smarta för vårt eget bästa (n.b. att på traditionellt vis skrev jag jag före Ono, den viktigaste personen först)? Vi skapar båda oerhört geniala verk, och ingen fattar. Jag råkar ut för det hela tiden.

Calle har superkrafter som jag inte intresserar mig för för egen del. Hon orkar engagera sig i okända människor och stalka dessa. Hon är en kufisk variant av Colombo. Jag var på en föreläsning om henne som hölls på Valand förra året och minns att jag tänkte att hjälp vad hon är jobbig.

Pedagogiska magasinet höjde sig över mängden i användbarhet. Nu vet jag att en superkraft är en intelligens som är extra på. Glädjande också att få en bekräftelse på att fantasin måste finnas i betraktarens öga. Ett exempel: I kursen Fotografisk gestaltning och den kreativa processen  arrangerade jag ett fotografi som retade upp klasskamrater på examinationen. Jag hade rullat in barbiedockor i aluminiumfolie, packat dem skavfötters i en långpanna, lagt på lökringar och knäppte fotot när jag hällde soja över alltihop. Några åhörare krävde att få min konstnärliga intention förklarad och jag vägrade. Bra eller dåligt är svårt att avgöra men vid tillfället tyckte jag att de kunde väl i allsindar ta lite eget ansvar för sin upplevelse. Det blev en underbart anarkistisk stämning i salen!

Så resonerar jag också när jag skriver. Jag vill inte ta ifrån läsaren hennes fantasi. Vi ska gå hand i hand genom texten och uppleva karaktärer och skeenden tillsammans. Har du läst en halv bok och plötsligt får huvudpersonens utseende förklarat för dig, slängt rakt i ansiktet, då blir du förbannad, eller hur? Där är författarens intuition avgörande, att kunna berätta bara så mycket som behövs, utan att mästra läsaren, utan att den neurala balansen förloras. Balansen är avgörande.

Några andra texter har också krävt min uppmärksamhet; en om magisk realism och en om att leka för att lära. När vi diskuterade magisk realism på Trädgårdsföreningens gräsmatta kom Lewis böcker om Narnia upp. Ytterligare ett exempel på förtäckt religion. Jag läste böckerna när jag var liten och insåg inte heller kopplingen förrän långt senare. Numera går jag inte på det, allt dissekeras och jag litar inte på någon. Alla har sin agenda, ingen gör något utan att ha en anledning. Och därmed kommer vi osökt in på Bergs text om Leken. Batesons leksignal är viktig, den talar om att det är säkert att anta rollen. Bisociationer är spännande:

— Vill du följa med?

— Ja, jättegärna! [läs ”jättehjärna”: håller händerna runt huvudet och formar ett större huvud].

Det är så här vi har det, jag och Ono; vi måste förklara oss. Tjatigt.

Berg skriver om rim och den passagen läser jag i syfte att använda. Min koljepojke har en pink Cadillac, spirren är av den nyfikna sorten och de får inte igång sin u-båt. Långt nere i djupet bland stenar och tång En liten koljepojke bodde en gång. Rimmet är klart, sexton strofer, förklarande text och illustrationer kommer och sedan kan jag kontakta förlagen. Efter sommaren, efter att jag varit osynlig och lärt mig springa fort fort. Rimma, varje vaken timma.

Jag ska skriva tre böcker, två saknas men de dyker upp, allt rimmar och det som göms kommer upp förr eller senare. Det är ramsor, tramsor och flamsor och jag skriver i timmar. Ibland utan e, vad det nu kan bli av det.

Jag läser Carse. Ytterligare en religionspropagandist. Bitvis är boken skriven i tungomål, bitvis i New Age-anda, bitvis som ”Bra, bli bättre”-kurser och bitvis är det ”Bli snäll”-litteratur. Ingen anarki här inte! Trots allt så är den lite spännande, ur ett filosofiskt perspektiv.

Nej, dags att bli osynlig, jag har ett brev att posta. Med vänliga hälsningar Ebba (genom Tina)


Tisdag 24 juni. Tja! Den här gången är det jag, Ebba som skriver. Vi hjälptes åt förra gången för jag kunde inte skriva utan att hon märkte det. Hon har slutat att lägga sig i nu och jag har i stort sett fria händer. Jag behöver henne fortfarande till vissa saker, så jag behåller henne ett tag till, sen får vi se.

Det är skönt att bestämma själv. Tina ville hela tiden skriva om sig själv och det blev bara för tramsigt. Orka! En öken utan slut. Hon skulle absolut skriva om vad hon hade gjort, vad hon tänkte göra och en massa ointressanta saker som ingen vill höra, bla bla blää. Jamen so what om jag kryddade lite! Hon vill verka akademisk, bildad, vuxen. Och jag fixade det. Folk tror det nu. Käften alltså. Men jag tar över nu. Jag säger bara: no more tjafs!

Vad vi gör? Jo, det kan jag tala om. Roffe och jag har ett band. Jag hänger med honom nu. Vi spelar rasande musik och ger fan i kritik. Vi har gjort en egen låt. När grannarna klagar skickar jag fram Tina för att säga förlåt. Sånt kan hon. Tyvärr. Bäst att hålla sig väl med henne, det funkar inte att bara vara motstridig och tvär.

Du undrar säkert hur det går med osynligheten? Jo, tack bara bra. Men ska jag vara helt ärlig så funkar det bara riktigt bra när Tina sover. På sista tiden har hon varit mer vaken när hon är vaken, om du förstår vad jag menar. Hon är så där äckligt glad. Fick VG på någon löjlig uppsats och tjatar om det till alla hon ser. Asså, vem bryr sig. Vem vill veta mer. Hon är väl ett barn av sin tid, men det är och där jag tar vid. Måste fortsätta att vara arg. Arg som en varg. Låta bet-ongen gunga och vi ska segla på månen tillsammans, fria. Glömma allt annat. Inse att klasstillhörigheten är en förmildrande omständighet. Måste ha koll, åt alla håll, aldrig handla bara för en tia.

Onsdag 25 juni. Hon har städat idag. Skittrist för mig. Stekande sol, sommar, ensam hemma och vad gör människan? Städar. Jag gapade och skrek men inget hjälpte. Då bytte jag taktik. Hon behöver smöras lite för att fatta så jag viskade istället: Du suger. Fett. Ingen bryr sig om det är rent. Testa pulsklockan istället. Det kan bli kul. Och det funkade. Eller typ. Hon sprang, eller ja, lufsade. 3,6 på 32 minuter. Jag höll på att somna. Tänkte jag spyr och hon lufsa på. Benen domna. Jag blir alldeles yr pep hon. Här finns en stor förbättringspotential. Hon har inget val. När sommaren är slut ska hon vara snabb för nu är det jag som styr, håller i tåten. Har inte sett till Roffe idag. Han dyker väl upp ikväll. Vi har snackat om att sova över i garaget så vi kan träna på låten. Men jag tror inte han vågar ge Lasse på båten. Inte ännu. Roffe är inte alls lika självständig som jag är.

Torsdag 26 juni. Jag vill känna mig fri fri fri. Det är min filosofi. Stängt idag på grund av anledning. Idag ska jag springa fort fort. Idag är det jag som springer. Borde väl pigga upp tanten. Hon har sig själv att skylla. Vi hörs imorgon. Typ.

Fredag 27 juni. Hon är sur över pulsklockan. Tycker inte att den funkar, att den visar fel. Hon fattar inte att det var jag som sprang igår, fort fort. Så är hon sur över att vi köpte klockan innan vi har sålt bilen. Alltså, det är en rishög. Ingen vill ha den. Den går så i inotabarahelvete, men vad hjälper det. En rishög är en rishög är en rishög. Dessutom har hon kontokort. Bara köp, säger jag, det är nemas problemas. No problem. No hay probelm en absoluto. Inga problem va, kompis. Okej? Äh, tjöta.

Vi hängde i baren ikväll, jag och Roffe. Vi fortsätter spela rock’n roll gummiboll. Roffe är som jag, inneboende, kämpar också för att vända, lyckas inte riktigt ta sig loss. Han kallar sig greve men folk tror att han är en rövarkung, påstår att han har en egen ö. Det är bara snicksnack. Jag ville ha sprit från baren men Tina vägrade. Ett glas vitt tack, tihi. Aaargh! Ja, ja, alltid något. Det riktigt bubblade i blodet när sista dansen gick. Det var fyrtio grader, minst, varmare än i Arlövs tvätteri en augustieftermiddag. Utanför trålade bängen, men jag gjorde mig osynlig och gick ut som Tina. Vad trött jag blir. Hon till och med vinkade till någon snutlakej. Ropade hej hej konstapeln. Aaargh ja ba döööör! Jag tänkte de kommer för att hämta mig men jag var ju osynlig, så det klarade sig. Tina sover nu så jag drar. Natti natti loosers. //Ebba


Fredag 4 juli. Om jag skulle börja med att sammanfatta mina tidigare veckobrev. Både jag och Ebba har skrivit brev, först tillsammans sedan var för sig. Baktanken, eller planeringen gick ut på att Ebba skulle ta över mer och mer och det gjorde hon. Jag tappade kontrollen och hon härjade fritt. I detta veckobrev är det bara jag själv som skriver och jag vill som sagt sammanfatta.

Jag började med att vara lite förvirrad, Ebba tog över och tog sig ton. Hon introducerade Roffe. Min idé var att Ebba skulle vara självgående och att jag bli mer och mer omedveten om henne. Ebba uppfattar Roffes existens och idén med honom var att han var min mans motsvarighet till min Ebba. Låter det krångligt? Ja, det förstår jag. Och fortsätter jag på den vägen så är Ebba min alter-ego/fantasifigur/superhjälte och Roffe är Ebbas inbillade kompanjon. Jag känner att jag har gått lite för långt, därav denna sammanfattning. Jag vill också klargöra att även om mina veckobrev skulle kunna uppfattas som privata så är de inte det, nästan allt är påhitt, bara vissa ramar och göranden är sanna. Hur jag går vidare med Ebba och eventuellt Roffe har vi inte beslutat ännu.

Denna vecka har jag ägnat åt att fundera på osynlighet och att läsa böcker. Jag har fokuserat på litteratur med filosofisk inriktning, texter som resonerar kring verklighetsuppfattningar, vad som är möjligt och inte men även, om än ytligt, tittat på texter som behandlat religionsfrågor. Eftersom kursboken, Ändligt och oändligt spel är skriven av en religionsvetare så uppfattar jag att kursen tangerar ämnet.

Westerhoff skriver om solipsism, en filosofisk hållning som går ut på att det inte finns någon yttervärld, inga objekt eller människor, bara en person: jag. Allt som sker, det sker i mitt medvetande. Westerhoff för ett resonemang om att vi inte kan veta om verkligheten alls existerar, och har teorier om att en hjärna utan kropp kan hållas vid liv och uppfatta skeenden. Därmed kan inte heller vi vara säkra på att vi verkligen finns, vi kan lika gärna vara isolerade hjärnor som är uppkopplade i en avlägsen framtid och tilldelas upplevelser, ett hjärna i ett kärl-scenario. Jag minns en film, Vanilla sky med Tom Cruise, som handlade om just detta tema, där huvudpersonen hade anlitat ett företag som skulle garantera honom en framtida tillvaro, i händelse av hans kroppsliga frånfälle. Westerhoff frågar sig om materien, tiden och personer kan vara verkliga och skriver bland annat om hur per-soner kan uppfatta amputerade kroppsdelar och hur man i experiment har lurats att tro att en gummiarm är ens egen. Verklighetens varande eller icke varande har diskuterats i minst 2 500 år och teorierna är många; solipsism och anti solipsism, universalism, selektiv realism, irrealism med flera. Intressant läsning för den som har gott om tid.

Osynligheten kan vi resonera kring och jag har praktiserat den offentligt, internt alltså, inte på riktigt. Jag har funderat på hur jag skulle kunna bli osynlig och i fysisk mening är det givetvis omöjligt. Däremot kan jag vara mer eller mindre osynlig i olika sammanhang; där jag inte hör hemma, inte lämnar några avtryck, är tyst, miljöer där jag befinner mig helt ensam. Är jag osynlig om ingen ser mig? Är jag osynlig om de som är närvarande vägrar titta på mig? Osynlig om de andra inte erkänner att jag hör till? När jag blundar? Att ha en påse på huvudet testade jag, men sjuåringen tyckte det var ovanligt löjligt. Jag vet ju att det är du. Och jag ser dig för hela du sticker ut. Vi provade att stänga in oss i badrummet och släcka ljuset. Nu är allt osynligt så det räknas inte! Vi kom fram till att om hon blundar så är jag osynlig. Det fick duga. Bekvämare än en påse över huvudet. Inte lika varmt.

Vi befinner oss i Halmstad hela juli och därmed har jag tillgång till diverse främlingar som jag kan använda. En rundfrågning på stranden gav mig nya insikter om vad folk skulle använda en eventuell osynlighet till. Ett axplock:

Jag skulle ta vad jag ville ha i affären. Jag skulle gå naken hela dagen. Jag skulle lyssna på vad mina kompisar säger om mig. Jag skulle stjäla min kompis cykel och slänga den i Nissan. Jag skulle vara extra snäll och hjälpa någon som är ledsen. Jag skulle ändra i mina betyg. Jag skulle hämta glassar till alla från kiosken. Jag skulle åka gratis på tåget.

I ett femminutersklipp på Youtube berättar Bergman  om hur och när han fick idén som resulterade i filmen Persona. Han blev nedsövd i samband med en operation och från att ha existerat så existerade han inte och det gillade han. I vanliga fall kunde han känna sig som en smutsig orm (sic) och då var det givetvis bättre att vara i ett ickeexisterande tillstånd, men hur detta ledde fram till Persona lyckades Bergman inte förmedla.

Persona var speciell, jag har inte sett någon liknande och jag tyckte mycket om bildspråket. Filmen var vacker. Och den spädde på alla tidigare fördomar som jag har om Bergmanfilmer; antingen är det han eller jag som är lite konstig. Jag har inte nog med förkunskaper om honom för att kunna tolka filmen ”rätt”. Min personliga och ovetenskapliga tolkning är att Elisabeth kan vara Bergmans mamma och krigsklippen kan vara hans minnen. Det kan vara han som är pojken som vi får se i inledning och avslutning. Filmen handlade mer om sköterskan Alma än om Elisabeth. Alma plågades av att inte kunna nå Elisabeth och hon utvecklade en psykos av ensamheten och tystnaden kvinnorna emellan. Jag uppfattade Elisabeth som en bifigur, kanske till och med inbillad, ett fantasifoster som Alma uppfann i sin ensamhet. Hur som helst, fotografen överglänste Bergman i mina ögon.

I min tolkning av Persona är Elisabeth Almas alterego, motsvarande min Ebba och Elisabeths man motsvarar Ebbas figur Roffe. I ljuset av Persona kanske det inte är så långsökt ändå, att Ebba hänger med Roffe? Hur jag ska genomföra detta i verkligheten, inte bara skriva kreativa veckobrev är ett problem med en extra tovig och besvärlig knorr.

För att återvända till Ebba och avsluta veckans rapportering; Ebba är anarkist, okuvlig och en riktig skvallerbytta. Hon och jag har inte riktigt samma syn på verkligheten och när hon berättar om mig och om vad vi har gjort, så raljerar hon på ett sätt som får mig att framstå i en sämre dager än när jag själv talar om mig. Ebba gillar 80-talsmusik, liksom jag, men hon tror att hon är en del av den världen och refererar till musiken på ett sätt som jag kan bli lite irriterad på. Ebba är i grunden snäll och omtänksam, hon vill få mig att bli en bättre löpare och hon hjälpte mig faktiskt att sälja bilen. Säljprocessen upplevde jag som ett finit spel, som, när köparen väl var identifierad och på plats, tog två timmar. Jag antog vissa personlighetsdrag från Ebba och det hjälpte mig att få den såld. Äh, ta en tur till, du körde bara på 60-sträckor. Vi tar en sväng på stora vägen, så du får gasa lite. Priset? Ja, den kostar ju inte mer än en lite för dyr vinterjacka, eller hur? Så priset är väl inte mycket att prata om? Jovisst dör den emellanåt, men den är som en gammal sur gubbe som man får klia lite på ryggen och smöra lite för, så går den. Ha lite grundgas så håller han sig vaken. Se vad fint det går nu! Jag var vänlig, skojfrisk, rakt på sak, osynlig när köparen behövde konferera med sitt sällskap, och Ebbas personlighet vann köparens förtroende. Lotta som hon hette, betalade kontant och har inte hörts av igen. Troligtvis tog hon sig ända hem till Varberg utan problem. Så nu cyklar vi till och med första augusti, Ebba och jag.

Mvh Tina


Fredag 11 juli. Tjena mittbena! Ebba här, Tina har tagit sommarlov. Har inte sett na sen igår, hon drog iväg med kajak och tält. Spritköket är borta och ungen med.

Jag har det gott i solen och det är enkelt att vara osynlig. Det krävs egentligen noll i ansträngning eftersom ingen orkar se mig. Ingen orkar se något. För varmt. När jag ska vara osynlig på riktigt så blinkar jag fyra gånger, samtidigt som jag håller andan. Det tar en halv minut innan jag blir helt osynlig och under den tiden så måste jag hålla mig stilla. Innan jag insåg att stillhet var nödvändigt så råkade jag skrämma en förbipasserande, ett glin som såg vad jag höll på med, som såg när jag transformerades och som försökte peta på mig med sina skitiga små fingrar. Ungen skrek och jag skrek. Han sprang och jag sprang åt andra hållet. Nybörjarspektakel. Bästa sättet för mig att vara osynlig är att hänga med Tina. När hon syns så syns inte jag. Vi kan jobba ihop, bättre och bättre går det, visserligen blir det alltid värre framåt natten, men vi samsas. Som när vi sålde hennes bil, saabaskrället som hon inte ville vara av med och som jag såg till att kränga. Skrabban hade med sig en jobbarkompis utan körkort och en kille som inte begrep vilken färg frisk motorolja ska ha. Hon tog två timmar på sig och minst en mils provkörning innan jag lyckades kränga skrället till na. Kompisen stod och höll krampaktigt i pengarna, fantiserade att tänk om någon skulle springa förbi och råna oss nu på alla pengar, hu va. Asså, vi snackar ett par tusenlappar, utan nollor efter va. Tina gillade tanterna och sa att detta var en ovanligt trevlig förmiddag, hör av er om det blir något problem på hemvägen. Som jag får skämmas för henne ibland. Jag får passa henne, totalt opålitlig. Pinsamhetspoängen bara exploderar som solvarm och skakad folköl. Asså, skrället, inte skrabban, var från nittifem. Vad funkar på en SAAB från nittifem? Nada. Jag fick med Tina hem, såg till att mobilen blev kvar under badrumsmattan och drog med na till Brottet för att bada, höll na där till stängningsdags. Jag bara tänkte ingen får svara i telefonen! Men det löste sig, skrabban har inte hörts av, så det är lugnt. Vi får se vilken bil det blir sen. Jag skulle ha köpt en Chevrolet från 63, dratt ner på stan för att se om nån ville hänga med.

Tina är ju lite långsam i löparspåret, fortfarande, men jag jobbar på det, keep on jogging, på med overallen stick sen ner på stan. Har fått ner henne till 7:20 per kilometer, inte riktigt nöjd är jag inte. Hon springer med lurar, tror att det är något jäkla disko. Musiken stör, fattar hon inte? När jag lärde mig springa fort fort hade jag fnatt, jag sprang dag och natt. Musiken ska vara inuti, jag har den inuti, inuti huvudet hela tiden, den ska inte komma i lurar, ner ner ner ner för backen ner. Snuten dyker upp men vi klarar oss. På det igen bara.

Jag har också läst kurslitteraturen. Alltså är det dags att jag förhåller mig lite mer till den. Kapitel 1, Det finns minst två slags spel. Carse påstår: Ett finit spel spelar man för att vinna. Visst, men den som vinner det finita spelet kanske förlorar kred i det infinita, det spelet som ska fortsätta. Tar vi tennismatcherna mellan Tina och Sigrid så brukar Tina akta sig för att vinna, hon håller hela tiden tillbaka och låter glinet få känna sig duktig. Tina ser det finita spelet som en del av det infinita spelet så fort ungen är inblandad. Tennismatchen kunde lika gärna vara tjatet om att få slippa äta upp maten. Alla finita spel ska alltså inte vinnas, tänker jag; vinsten blir att det infinita spelet kan fortsätta. Carse påstår att reglerna för det finita spelet måste sättas och accepteras innan spelet börjar och att reglerna följs av fri vilja. Det där med fri vilja kan ju diskuteras; många regler är jag tvungen att följa eftersom straffet att gå emot är för hårt.

För övrigt så är fri vilja bara snack. Jag vill inte och ändå händer det. Så är det jätteofta. Jättefri att vilja, eller hur? Fri som en fågel. Yesbox. Sitta på en sten vid en sjö i en skog. Förutom att jag kan vara osynlig så kan jag minnas sådant som inte har hänt ännu, vet bara inte hur jag fixar det i praktiken ännu när alla vännerna gått hem. Tänker vi oss att allt är förutbestämt, då borde jag kunna minnas in i framtiden. För jag har ju min fria vilja. Inget sker som jag inte väljer, jag deltar frivilligt. Eller hur. Carse skriver att det finita spelet kan identifieras genom reglerna men jag kan väl själv bestämma reglerna i mitt eget spel, så att jag alltid vinner? Problemet som motsäger superkraften minnas det som inte hänt, är att definitionen på att minnas är att komma ihåg något som har hänt och har det inte hänt finns det omöjligtvis i ett minne. Ändå minns jag det som inte har hänt, kan bara inte plocka fram det alltid, jobbar på det. Hard work work. Intuition skulle Tina kalla det om jag berättade, men jag snackar inte med henne om detta, hon är statisk i hjärnkontoret, tror att allt kan skrivas som en ekvation eller binärt. Men jag klarar mig nog, jag behöver lite tid för mig själv. Vi är överens om vad som är tjafs, men hon hajar ingen metafilosofi. Enligt Carse ska det finita spelet betecknas som teatraliskt och det infinita som dramatiskt. Då vill jag dra slutsatserna att det finita spelet är vad jag gör och det infinita vem jag är. Jag är mästerspelare i det finita spelet eftersom jag är så skicklig på det jag gör. Gött! I det infinita spelet upprepar träning ett fullbordat förflutet i framtiden och det är såklart därför som jag minns det som inte har hänt ännu! Måste träna för det infinita spelet.

Tina och jag tävlar, vi tävlar om att vara synliga, vi tävlar om rätten att få finnas, att få vara den som är. Vi har kommit halvvägs nu i vårt finita spel, fem av tio veckor har passerat och jag har börjat planera mitt slutdrag, ett slutdrag som resulterar i motspelarens död som spelare. Det betyder att vi säger bye bye Tina i slutet av sommaren. I slutdraget tar jag över. Tina blir min slav, blir beroende av min vänlighet, min lust att låta henne vara. Carse skriver: Det finns inga överraskningar i världen efter denna. En professor i religionsvetenskap som är opartisk, -fantastiskt! Och han motsäger sig inte i nästa mening. Coolt. Jag ska återkomma med fler litteratur-reflektioner senare men idag vill jag avsluta med Carses sista rad 101 Det finns bara ett infinit spel. Ett enda, och det är det spelet som jag ska ta. Vi förstår alla att det blir på bekostnad av Tina, eller hur? Bara en verklig person kan spela i det enda infinita spelet. Det står mellan mig och Tina. Jag ligger bra till. There can be only one. //Ebba


Måndag 14 juli. Gråväder idag. Innesittning med skrivande och läsning. En tur till biblioteket och lite bad på Brottet hann vi med, sommarkänslan måste underhållas. Försökte köpa surdeg av bagaren på Östras bröd men han vägrade, jag vet inte vad det kostar, har inga prislappar. Surdeg kan han vara själv. Nej, sådant brukar jag inte säga, men jag gör det mer och mer, vet inte vad det kommer sig av.

Jag blir allt positivare inställd till Carse, allteftersom jag förstår vad han skriver. Det är en väldig tur att boken är på svenska. Hade den varit på engelska hade det nog inte gått så bra. Tankarna är väldigt komplicerade ibland och ändå är orden och meningsbyggnaden mycket simpel. Kapitel 2 inleder han med idén om att man inte kan vara mänsklig för sig själv. Att det inte finns något jag där det inte finns gemenskap, och att vi är de vi är genom att relatera till andra. Nyckelordet är tillsammans. Inom socialpsykologin talas det om spegling. När vi är tillsammans (och vill vara det) så speglar vi varandra, vi gestikulerar på samma sätt, svarar på varandras signaler och detta leder till att vi förnimmer gemenskap och upplever att vi kommunicerar. Att jag inte skulle vara någon utan någon annan håller jag inte med om. Jag är nämligen vuxen och vet att jag finns, att jag är även när jag är ensam. Det har jag lärt mig av erfarenhet och av tiden som gått. Ett mycket litet barn däremot, upplever inte att det finns om det inte blir bekräftat av någon annan. Därav den höga dödligheten i eländiga barnhus. I ett långt tidsperspektiv kan jag eventuellt ge Carse rätt; skulle jag bli helt ensam, den enda överlevande efter en katastrof så är jag inte övertygad om att jag skulle uppleva att jag existerar. Carse har en intressant teori om konflikter; ingen nation kan gå i krig förrän den funnit en annan som är beredd att acceptera konfliktvillkoren. Ja, försök att bråka med en som inte vill! Förmodligen är det därför som polisen söker efter mördaren inom familjen. Ingen kan väl reta gallfeber på dig så som dina närmaste, de som betyder något för dig? De närmaste är oftast de enda som är beredda att acceptera konfliktvillkoren. Ingen annan är så viktig för någon som de närmaste. Carse skriver att det ligger i samhällets intresse att uppmuntra konkurrens inom sig självt. Konkurrens gör att folk anstränger sig. När folk anstränger sig, även om det är för egen vinning, så sker föränd-ring och förändring leder till nya tankar, idéer och utveckling. Därmed förs samhället framåt, bara för att begränsas av rådande politiska ideologier. Tittar vi på oss själva, i det microsamhälle, den kontext som studenterna på denna kurs verkar inom under några sommar-månader så kan vi finna konkurrens. Den är inte tydligt uttalad, eftersom vi håller tillbaka och uppför oss som folk, men den finns där, skapad av universitetet som följer statens önskemål. Vi ska bedömas och värderas, betygsättas. Lärandemålen ska uppfyllas och allt ska dokumenteras. Sköter vi dokumentationen snyggt, ljuger lite lagom om vad vi gjort, -inte för mycket, inte för lite, så har vi accepterat konkurrensen som samhället ställt på oss. Jag vill också påstå att vi har accepterat konfliktvillkoren. För visst finns det konflikter; solen skiner och jag skriver veckobrev istället för att paddla kajak. Jag ljuger lite lagom; tillräckligt mycket för att klara uppgiften, tillräckligt lite för att försäkra mig om att jag klarar kursen. Skulle min önskan vara att starta ett krig är jag tvungen att provocera dig som läser och har exminationsrätten, på ett sådant sätt att du väljer att underkänna mig. Då har jag retat dig så till den grad att du har accepterat konfliktvillkoren. Kriget kommer inte att bryta ut, eftersom reglerna i detta finita spel är löst satta; vi studenter har själva fått makten att välja våra regler och fortsättningen på kursen anpassas efter mina och de andras urval av regler. Kursansvariga har alltså inte fullt ut utnyttjat sin makt utan tillåter alla möjliga avvikelser från manuskriptet. Vi som studenter följer den enda uttalade regeln, nämligen att skicka in våra veckobrev och någotsånär hålla oss till saken. Ändå tvingar ni oss till konkurrens. Jag kan inte förläna mig själv en titel, innehavare av ett visst betyg. Jag spelar frivilligt, godtar reglerna och spelar för att jag vill, ingen tvingar mig. Jag spelar när signalen slår om, inte för att den slår om. Carse skriver om egendom och i sammanhanget vill jag inflika att tid är min egen, personligen högst värderade egendom, hur flyktig och abstrakt den är kan tyckas. Vad har jag om jag inte äger min tid? Inget. Tid är den egendom som måste förvaltas mest noggrant, eftersom tid inte kan köpas. Alla har 24 timmar per dygn, varken mer eller mindre. Hur rik jag än är på pengar så kan jag inte köpa en enda extra minut. Jag konsumerar tiden, jag kan inte spara den, inte ta fram den senare, inte fuska till mig mer tid. Carse nämner att de som är rika på pengar upprättar testamenten för att förhindra att förmögenheten slösas bort. Tiden är en förmögenhet som inte kan testamenteras, den är rättvis och står över alla regler. Rik är den som råder över sin egen tid. Det är konkurrens om min tid och det uppstår hela tiden konflikter om hur den ska användas. Så länge det finns utrymme för så mycket poiesis som jag kräver, eller förväntar mig, så spelar jag med, jag konsumerar det mest värdefulla jag har: min tid. Så länge jag tycker att det är roligt.

Tisdag 15 juli. Idag kommer jag ingen vart. Hur ska jag kunna bli osynlig, hur ska jag kunna minnas det som inte har hänt? Ebba är försvunnen idag och jag känner mig ensam. Jag sprang på sämsta tiden hittills. Det får bli skärpning, en halvmil om dagen, varje dag. Inget annat, minst en halvmil, minst en gång per dag. Jag använder självkänsloreglerande lögner när jag berättar om hur det går. Det går fint säger jag snabbare och snabbare. Och kursen då? OOh det går jättebra! Idag ringde jag CSN, ville diskutera avhopp. Tänkte att jag inte fixar kursen. Räddades av deras, som vanligt, långa väntetid. Orka vänta! Så jag hänger kvar. Det vore inte likt mig att ge upp och jag är mig lik. Jag är kvar. Punkt.

Ebba är väck. Jag är förlorad, utan henne kommer jag igen vart. Ensam blir jag osynlig på riktigt och det orkar jag inte! Förresten är jag trött på henne. Hon är bråkig, larvig och nedlåtande. Jag hoppas hon har tandvärk och magsjuka. Rätt åt henne isåfall. Superkrafter är löjligt. Om jag inte minns fel så kommer hon tillbaka imorgon. Hon kommer av min fria vilja. 35,4 kilometer är förresten den riktiga marathonsträckan, inte 4,2 mil. Men vem bryr sig. Jag sprang en halvmara 2010 och det var fett. Det tog tid, men det var superfett. EEEbba, kom tillbaka!!!

Onsdag 16 juli. Ebba är tillbaka. Hon kom inatt. Vi drack rabarbervin och sjöng Gyllene Tider-låtar. Roffe, nej, jag menar Lars, så åt oss att tagga ner. Han skulle sova. Vad håller du på med, klockan är ETT?!? Vem bryr sig? Ebba is back!

Torsdag 17 juli. Jag är glad över att Ebba är tillbaka. Vi turas om att synas. När jag syns är Ebba osynlig, som regel. Idag var vi osynliga samtidigt. Vi ställde oss vid sidan om stigen, i skogskanten vid Prins Bertils stig, en meter från stigen och vi stod bara där. Vi stod så en och en halv timma, helt blickstilla. Ett femtiotal personer passerade och ingen av dem såg oss. Vi roade oss med att minnas vilka som skulle passera och vi hade rätt bra minne, inte så att vi visste exakt vem, utan mer vilken typ av person det var som kom och hur många de var. Ingen uppfattade att vi stod där, vi lekte att vi var ett bytesdjur som inte kunde röra sig en millimeter på grund av risken att bli uppäten. Vi skulle ha tagit stövlar. Myrorna satte stopp för leken.

Fredag 18 juli. I eftermiddag ska i cykla till stan, vi ska vara osynliga vid Lilla torg, Storgatan och Rotundan. Vi ska bara stå där. Det är rörelser som gör skillnaden mellan att synas och att vara osynlig. Det blåser lite så det är åtsittande kläder som gäller, kläder som inte fladdrar i vinden. Ebba är med på noterna men hon kräver att vi ska stå utanför polishuset. Hon gillar att provocera.

De senaste veckorna har jag lärt mig att en lek kan vara allvarlig, gå överstyr, inte nödvändigtvis att något farligt händer, mera att den ställer till problem. Jag leker ensam, eller med Ebba och eftersom vi inte har någon annan att bolla idéer med blir leken konstig, den blir intern och sker inuti mig, på mina villkor och utvecklas inte. Att leka tillsammans ha vissa för- och nackdelar. Är vi flera måste vi samsas och kompromissa, vi måste alla acceptera spelreglerna. När jag leker ensam finns det inget socialt tryck utifrån, inga mänskliga motsvarigheter som jag kan spegla mig i och leken blir okontrollerad. Ensam kan jag fungera i mitt eget sällskap men inte i grupp eftersom jag inte har några social normer att följa, ingen som reagerar på att jag har orimliga åsikter och göranden, ingen som begränsar och styr upp mitt beteende. Jag utvecklar min egen kultur. Carse anser att kulturen är ett infinit spel, att den inte har några gränser, att vem som helst kan ta del i den. I min lek skapar jag min egen avgränsade kultur. Kanske kan den definieras som en subkultur, såvida vi inte är för få aktörer för denna klassifikation? Carse anser att avvikelser är samhällsfientliga och måste kväsas. Försök med det! Ingen kommer åt oss, varken mig eller Ebba, eftersom vi inte berättar för någon vad vi gör. Att vara osynlig är givetvis brottsligt eftersom våra göranden inte kan kontrolleras. Vi kommer undan just för att ingen vet vad vi gör. Carse skriver att jag inte kan förläna mig själv en titel, eftersom jag saknar publik, men där tar han fel. Ebba är min publik och jag är hennes, vi betitlar oss själva och vi betitlar varandra precis hur vi vill och behagar.

//Tina


Fredag 25 juli. Denna veckan har jag stått på plats vid stigen två gånger per dag. Vi turas om, Ebba på förmiddagen och jag på eftermiddagen. Det är ansträngande att stå helt stilla länge, men det har inte varit nödvändigt eftersom det hörs fotsteg eller prat en stund innan någon dyker upp. Vi har råkat ut för ett missöde. En geting högg mig i ryggen, den fastnade och jag försökte ta bort den. Då gick den sönder. Kletet rann ur getingen, taggen satt kvar i ryggen. Och Ebba skrattade så hon nästan kiknade. Vi gick hem, långsamt så att giftet inte skulle sprida sig för snabbt i blodet. Väl hemma berättar Ebba att jag hade blivit biten av en skallerorm. Sigrid börjar gråta för hon inser att jag ska dö. Ebba ligger dubbelvikt i soffan och skrattar så hon skriker.

Nästa vecka behöver vi hitta någon annanstans att stå eftersom Ebba känner sig orolig för att bli igenkänd. Jag hoppas att hon hjälper till nästa vecka för jag är trött på att vara den enda som gör något. Men hon är lite paranoid av sig och jag vill inte bråka med henne. Jag har haft gott om tid att fundera, det finns inte mycket annat att göra än att tänka, undra vem som kommer och hur den som kommer reagerar på att jag står där. Oftast blir det ingen reaktion alls, eftersom jag står blickstilla och då syns jag inte, alltså blir det ingen reaktion. I måndags grämde jag mig över att jag inte hade tagit med anteckningspapper och penna, men efter visst övervägande så avstod jag från anteckningar; det hände inget och fanns inget att anteckna. Det konstiga var att tiden gick så fort. Det kanske hänger ihop med mardrömmeriet. Drömmarna handlar om att jag inte har kontroll, att jag gör konstiga och farliga saker. Jag sover nog för lite. Känner mig motstridig och tvär. Det är som om jag har en konstig sorg som måste dränkas. Och ljuden som hörs på natten, det låter som tänder som krossas. Nej, det är svårt att förklara.

Osynlighetspassen kändes som en liten stund, men jag har nog en nedsatt tidsuppfattning just nu. Den enda liknelsen som fungerar i sammanhanget är att jämföra med andra andningen som löpare kan uppleva under en långtur. Jag menar, att när jag utför ett arbete som är monotont så glömmer jag bort mig, jag bara gör. MVH //Tina


Fredag 25 juli. Denna veckan har det varit varmt så in i helvete. Tina har haft solsting, typ. Eller så beror det på att hon sover så dåligt. Hon gick lydigt i väg två gånger per dag och ställde sig på våran plats vid stigen, sen tog jag över. En gång är ingen gång, två är lika med noll. Det gick inte att få något vettigt ur henne, så jag hade fria händer. Jag känner igen folket som kommer nu. Det är gubbtjyvar med hund, gubbtjyvar utan hund, kärringar med eller utan gubbe, kärringar med hundar, ungar eller andra kärringar. Eftersom ingen ser mig så är det lugnt. Problemet är hundarna: det känner lukten, det luktar där vi står. Jag har försökt få Tina att göra som hundarna själva gör, rulla sig på marken före passen men hon vägrar. Så där står vi och stinker; flädersaft, tandkräm, kaffe, tvättmedel, balsam och fan vet vad. Och hundjävlarna känner det. Måste hitta en ny plats!

När jag berättade för Roffe att jag har jobbat fram ekvationer som trollar bort samvete, 1=NULL och 2=0, och som jag ska testa på Tina blev han sur. Han stod och stekte ägg. Ett sånt tjöt, nu får du dämpa dej kärring och täppa igen truten. Men om det ska gå ut över mig så blir jag besviken. Visst, han har rakat mig på ryggen, men han har fan inte skaffat nån basist! Vi hade en på gång, en som var en fena på knivhuggarrock, men den drog la tänderna i trottoaren utanför garaget. Så den gubben kan vi glömma. Vi har börjat sova över i vårt garage, så vi ser inte längre någon skillnad på natt eller dag. Vi bara fortsätter spela rock’n roll. // Ebba


Fredag 1 augusti. Jag sitter på tåget, juli är slut, kommer aldrig mer tillbaka. Juli 2014 är borta för alltid. Professor emerita Bodil Jönsson radiopratade om tid. Hon har skrivit en hel bok om tid. I boken har hon ett räkneexempel som går ut på att man kan sälja bilen, halvera arbetstiden och ägna den lediga halvtiden till att cykla till jobbet och inte förlora ekonomiskt på det. Givetvis beroende på hur hög lönen är och hur dyr bilen var. Hur som helst så är det en intressant tanke. Det är ju nettoöverskottet som man försörjer sig på. Och tänk så vältränad cyklisten i fråga blir! Genomförbarheten i teorin och praktiken är tyvärr inte lika. Bodil är nöjd med sin höga ålder, och ser glatt fram emot att bli ännu äldre. Hon delar in tiden och livet i olika faser och hade hon läst Carse så hade väl även hon kategoriserat tiden som finita och infinita skeenden. Anledningen till att jag tänker mycket på tid är att jag finner den oberäknelig. De senaste veckorna har tiden försvunnit utan att jag har någon förklaring. Jag misstänker att Ebba har tagit av min tid, använt den, slösat den och det är tid som är hopplöst borta. Gången tid är förlorad, väl använd är den en investering. När jag står där i skogen, i gummistövlar på grund av myrorna och är osynlig så har jag minnesluckor och jag misstänker att Ebba har tagit över. Ebba påstår att hon minns vad som ska hända men jag litar inte på henne. Ibland är det helt uppåt väggarna, det hon säger. Det beror på att du inte förstår så bra, säger hon. Jag säger inte att du är dum, men jag tror att du har lite otur när du tänker. Hon är inget vidare trevlig.

I början av ett spel tycker man sig ha tid i övermått och stor frihet att utveckla framtida strategier, skriver Carse. I början av sommaren kändes tiden lång och sommaren fylld av möjligheter och nu har juli gått. För varje dag som gick minskade mina möjligheter att lyckas i kursens finita spel. För varje dag blev valen mer begränsade. De dagar när jag valde fel väg, eller föralldel ingen väg, hamnade allteftersom på ångerkontot. Att stå vid samma stig i skogen vid samma tid dag efter dag har varit tråkigt i sin enformighet, men också spännande. Ebba och jag har turats om, och i ärlighetens namn måste jag väl nämna att hon lyckades bättre i sin osynlighet än vad jag gjorde: hon blinkar fyra gånger och transformeras, jag måste fortfarande hålla andan en halv minut innan det biter. Det har också inneburit en viss frihet att ha en anledning att gå hemifrån två gånger om dagen. Carse skriver: För den finita spelaren i oss är friheten en funktion av tiden. Vi måste ha tid att vara fria. Denna tiden har jag haft, eller tagit mig, i sommar. Om någon verkligen hade sett oss, mig eller Ebba, där vi stod, skulle denne betraktare kunnat uppleva att vi var en del i ett skådespel. Ett finit spels utgång är det förflutna som väntar på att hända, skriver Carse och det påståendet ger Ebbas påstående; att hon kan minnas det som inte hänt ännu, visst stöd. Men som Carse vinklar påståendet innebär det i så fall samtidigt att framtiden är förutbestämd och det är orimligt, det luktar religion och religion gillar vi inte. Carses bok har varit spännande läsning och ska jag välja en enda tanke ur boken så blir det Vi är fria att ha tid. // MVH Tina


Fredag 8 augusti. Allt jag har lärt mig om livet har jag lärt mig av Roffe. Det har varit en ständig picknick, den ena kvällen, den andra lik? Aldrig nånsin med Roffe. Han dirigerar orkestern och jag vägrar vila upp mig från semestern.

Det är snart val, jag lyssnar när Tina och Lars diskuterar. Det blir aldrig som man tänkt sig, bara titta på mig, säger den ena, aldrig som man tänkt sig, säger den andra inkännande. Så lamt. Orka! När jag och Roffe snackar politik så lever vi. Snacka om puls, man blir yr, man tar fyr. Sten blir till grus. Roffe säger att det var bättre förr, så jag ringde Bert och la fram våra idéer: Ny demokrati Återtåget 2014. Han blev väl lite ställd, den gamla bävern, men han höll masken. Vi snackade en stund sen var det intressant men jag har inte tid, ska bygga flykting-IKEA, men hoppahoppa hullehulle på dig och tack för att du ringde. Jag blev såklart asförbannad, men Roffe sa att det var aldrig meningen att det skulle bli han och du. Jag har tur som får va med en sån som du, sa han. Allt kraschar i min hjärna och jag kan inte somna. Det är svårt att tänka. Visst, Hjalmar, Tage och Olof byggde landet, men nu är det byggt, så stick och brinn Stefan! Det är över nu. Nya moderaterna skickar de gamla till SD som skickar vidare SP. En KD-politiker är rädd för att bli stämplad som rasist när hon undrar om hela Somalia ska få PUT och flytta hit så de kan åka hem på semester. Miljömupparna vill bo på landet, helst vid Götaplatsen och tror att vi inte behöver några fabriker eller jordbruk för allt finns ju att köpa i affären. Eller hur. Gudrun har nyktrat till och bränner ännu mer pengar och Annie väntar fortfarande på remiss till talpedagogen. Folkpartiet ska gå med i NATO. Ohly tror att vi heller vill ha en låg, men trygg lön istället för en hög. Låt a-kassan fixa tryggheten och betala mer till den som lyckas jobba istället! Vi ska förfest på min altan ikväll förresten. Roffe är lite avslagen, han har stämplat hela veckan. AF tvingade honom att fylla i en blankett så jag har lovat att fixa maten och drickat. Grillandet har börjat i villaområdet. Liklukten sprider sig, grannarna eldar likdelar och pressat slaktavfall i Webers rostfria hemmakrematorier. Kan inte andas, måste fixa en gasmask. Grannkärringen Gunilla mådde så illa så hon hällde glitter i håret och drog till Island. Hon skicka ett vykort från någon jökel; Glöm inte bort att du är värdelös. Vi hörs. Inte. Ha det gott, Gunilla. Kul tjej. Hoppas hon fryser ihjäl och kvävs i ett askmoln.

Tina är väck, hon fixar inte att kommentera kurslitteraturen, så det faller på mig, igen. Hon somnar inte förrän på morgonen och går runt som en zombie på dagarna. Och jag får skit, jag får så inihelvete mycket skit. Men vi glömmer det, hon kan inte hjälpa det. Jag har sagt åt na å söka hjälp. // Ebba


Möte på perrongen. En skoltext till. Seg och ointressant dialog om flumpedagogik. Artikelförfattaren ber om ursäkt för att hon saknar lärarbehörighet. Och? ”Eftersom hela klassen deltar i övningarna uppstår gemenskap…” Ja, det funkar säkert i vanliga skolgrupper. Och så finns det ju grupper där bara några få deltar frivilligt. Jag tänker på långtidsarbetslösa som skickas på frivilliga aktiviteter. Den som vägrar blir utan ersättning. Minns du vad Carse skrev? Alla finita spelare deltar frivilligt i spelet.

Den radikala estetiken. Mer skola. I got a fever acing in my heart. It makes me shiver and shake. Obehagliga rysningar. ”…varje författare kan bestämma över sin egen historia”. Axiom på axiom texten igenom. Ja, och jag bestämmer själv om jag ska skratta eller gråta, äta eller inte. ”Ingen är bunden vid en eventuell förlaga” Nej, bara av hela mänsklighetens historia. Sådana kommentarer ger mig apspel.

Sonnevis beskrivning av den svenska skolan; handlar det om 40-talet? Jag är skeptisk. ”…lösryckta från sitt konkreta sammanhang.” Ja, hur annars? Förlägga lägerskolan till Gazaremsan? Säkert lärorikt men hur kul är det. Tankarna och resonemanget i artikeln är i huvudsak rimligt, men författaren glömmer nämna att en av skolans viktigaste uppgifter är att tillhandahålla en bra vardag. Och varifrån kommer påståendet att marknaden knaprar på yttrandefriheten? Det står i artikeln, oförklarat. Hör Thavenius möjligen hemma på vänsterkanten? Skolans uppgift är som sig bör att tillgodose varje barns behov, så att de växer upp till fria tänkande individer, alternativt effektiva kuggar i samhällsmaskineriet så kvastarna kan sopa bra, lite beroende på tid och kontext. Barnen står på tillväxt och de behöver stå i näringsrik jord om de ska växa sig starka. Och vattnas lite emellanåt.

Chaos. Är det genren, innehållet eller titeln, tro? Vad handlar texten om? Lux et voluptas betyder i alla fall ljus och nöje. Roliga sätt att skapa kaos; poetisk terrorism, PT. Det gillar jag! Lördag hela veckan. Kan just undra om någon av gubbtjyvarna vid Prins Bertils stig fattade att de blev PT-ade när de rastade sina hundar? Säkert inte. Bey är säkert en riktig guru som sover i hängmatta och käkar luft till middag. Han leker med orden och orden är viktigare i texten än budskapet. Jag har inte ork nog för att ta till mig och förstå alltihop. Däremot uppskattar jag textens melodi och tycker den är vacker.

Performance studies. Schencher har funderingar kring hur och varför vi leker, men även vad som kan definieras som lek. Att slänga ur sig en kommentar är ett sätt att kolla av med omgivningen om ens egna tankar är socialt acceptabla. Om omgivningen reagerar negativt eller oförstående på min kommentar så säger jag skojar bara och då har jag anpassat mig till rådande sociala kontext. I västvärlden är det inte alltid lämpligt att leka, arbetet måste går före. Och givetvis går GUD först. Först Gud, sedan arbete och om det finns tid och ork, lek. Du ska arbeta i ditt anletes svett, leka och vila får du göra i paradiset. Det roliga i livet hanteras som semesterersättningen, med retroaktiv utbetalning. Så snopen du blir när du inser utbetalningen fryser inne och tiden har gått. Religionen har fortfarande grepp om vårt moderna samhälle. Den starkes makt över den svage, de rikas makt över de fattiga, männens makt över kvinnorna. Dags att religionen förnyar sig lite, tycker jag. Dags att Harry Potter-böckerna, används som pravda. Harry kan väl ersätta både Bibeln och Koranen. Saga som saga. Använd osynlighetsmanteln eller blinka fyra gånger och håll andan, den som är osynlig finns inte, lätt som en pannkaka. Hoppsan, där drog tankarna iväg. Schencher snuddar vid religiöst spektakel och jag glömmer att jag måste hej jag måste hej jag måste hejda mej. Men religion är hittepå, lika väl som leken. Leken har många olika anledningar, religioner har två: längtan efter makt och att friskriva människan från eget ansvar. Ske Guds vilja. Eller ta lite eget ansvar. Tjoflöjt.

Just doing. Karpow orkar inte ha tråkigt. Hyperaktiv? Smart idé att jaga en skugga. Kan han inte bara plåta skiten? Han hittar på regler för leken, fördelar roller, lägger till varningssystem. Jag saknar dokumentation av leken. En avvikelserapport när något går fel. Och här fattar jag att jag fattar att leken ska vara flyktig. Leken ska vara en icke-händelse. Det finns inga spår av leken, inga spår av vem som har lekt. Den experimentella konsten behöver inte ha något bestående värde, och den behöver inte delas av någon annan, det spelet behöver ingen publik. Det räcker att jag själv får en upplevelse i stunden, en upplevelse som jag är fri att glömma i samma sekund som jag slutar leka. Karpow har tid och han har råd att slösa med den. Eller så är det tvärt om, han måste fylla varje sekund med innehåll, eftersom han har väldigt lite tid. Han gör skillnad på lek och spel, och ska vi nu blanda in Carse igen (det ska vi) så är leken infinit och spelet finit. Frågan är om hans lek är ointressant eller ökar medvetandenivån i nuet. Karpow vill leka för han tycker det är roligt. Men han kan inte riktigt ta sig loss ur hierarkiköret Gud-arbetet-leken, så han upphöjer sitt tramsande till experimentell konst för att legalisera det inför sig själv och omvärlden. Allt är alltså bara en fråga om definition. Ord. Allt är bara ord och orden är bland det starkaste vi har.

Drar till beachen. Ses. //Ebba.


Fredag 8 augusti. Idag lade jag två timmar på att cykla till skogen, gå i den och plocka oetiskt små kantareller. Svamparna var så små att de knappt gick att få loss från marken. Hade någon sett mig hade hen blivit förbannad. Nu hade inte det spelat mig någon roll, det var nämligen inte jag som plockade. Det var Ebba. När jag är Ebba så gör jag vad jag vill, alla rättigheter tillhör mig. Jag använder Ebba som jihadisterna använder gud. Det var inte jag, det var Ebba går att jämföra med Gud vill att vi ska bomba. Så jag slipper ta ansvar för oetisk kantarellhantering och jihadkrigare slipper ansvara för att det ligger sprängda barn där, där och där.

Att vara någon annan. Jag är Ebba. Ebba är jag. Jag är oss. Tillsammans är vi osynliga och oövervinnerliga, åtminstone Ebba. I veckobreven har det varit värdefullt att få vara Ebba, värdefullt såtillvida att jag har kunnat använda henne som alibi för fri fabulering, obekväma, politiskt inkorrekta kommentarer och litterärt experimenterande. Hon behöver inte ditt gillande, hon struntar fullständigt i vad du tycker om henne. Du finns inte. Jag kommer att använda henne i framtiden, när jag ska skriva sådant som jag själv inte vågar skriva om.

Om jag inte var i min egen kropp, alltså om jaget (mitt jag), hade hamnat i någon annans kropp, skulle jag vara jag då? Det finns många spännande frågeställningar att fundera över, problematiseringsvariablerna kring jaget är många. Om jag var du så skulle jag… glöm det, korkad kommentar; om du var jag så skulle du göra exakt det jag gjorde, eftersom du var jag. Jaget-diskursen är enorm.

Jag har försökt att vara min persona. Att bara göra något, att bara lägga till en egenskap eller ett beteende är inte tillräckligt. Jag hade kunnat använda sommaren åt att rätta till min personlighet; intressera mig för städning, gå ner i vikt, bli snällare, duktigare, bättre på allt som jag är/gör halvdant. Jag hade kunnat samla in för-bättringsförslag från omgivningen och fått en stor databas att välja och vraka ur. Ebba kunde inte blomma ut ensam, så hon fick hänga med Roffe. Även hon behöver ju ha folk hon kan prata med. Jag har krånglat till hela historien med Roffe och är osäker på om du som har läst veckobreven förstår. Bara du, jag och Ebba vet att han finns. Så kan det gå när en oåterkallelig process pågår. Hade jag inte postat veckobreven så hade jag redigerat dem allteftersom tiden gick och anpassat dem efter mina nya tankar och efter Ebbas äventyr.

Att dölja sitt verkliga jag. Det går inte att sudda ut ett jag till hundra procent. Ebba är en del av mig som jag inte släpper fram annat än i vissa sammanhang, men fragment av henne lyser igenom i vissa situationer, på gott och ont. Att bli någon annan, så långt att jag inte går att känna igen tar lång tid och är en aktiv process. Ingen råkar bli någon annan av misstag. Wallraff och liknande personer lägger ner ett omfattande arbete på förberedelser och de måste hela tiden var alerta för att inte falla in i invanda mönster och beteenden. Jag lät Ebba testa experimentell konst, inspirerad av Allan Karpow. Hon lade några saker i en lila plastpåse, inklusive ett kvitto som eventuellt går att använda för att identifiera mig. Vi cyklade till ICA och slängde påsen i en soptunna utanför. Bara vi känner till påsen och förmodligen kommer ingen någonsin att intressera sig för innehållet. Tja, är det vettigare att trampa på skuggor, tycker du?

Att vara agent. Jag har varit aktiv i mitt agentarbete men som agent har jag varit passiv, åtminstone utåt sett. Vi har stått stilla och varit osynliga. Oftast stod vi på en och samma plats, vid Prins Bertils stig. Några gånger stod vi i centrala Halmstad. Aldrig i närheten av polishuset. Jag behövde förberedelsetid innan jag kunde vara agent, tid att känna in att jag var Ebba, tid att låta henne utvecklas. De två sista veckorna hade personan ”satt sig” tillräckligt tydligt och då kunde själva agentarbetet börja. Vi stod vid stigen två gånger per dag måndag till torsdag och på fredagarna hoppade vi över eftermiddagspasset. Att stå där var en process som utvecklades över tid. Från början kändes det fånigt, sedan vande jag mig och mot slutet så var det inga konstigheter att stå vid stigen. Givetvis stod jag bara blickstilla när det kom någon. Jag vet inte vad de förbipasserande tänkte eller tyckte. De som gick förbi regelbundet och kände igen mig hade säkert funderingar på vem jag var som stod där. Jag upplevde ingen oro från någon, jag utgjorde inget hot. Hade Roffe stått där är jag övertygad om att oron bland förbipasserande och närboende hade ökat och acceptansen hade nog varit lägre.

Att bara stå bredvid en stig låter varken svårt eller speciellt. Medan familjen badade stod jag i skogen. För varmt, myggor, getingstick, gummistövlar, myggor, ösregn och åska. Ändå är jag en upplevelse rikare. Att stå stilla och vara osynlig är kanske inte det första man skulle gissa att Ebba håller på med, med tanke på hennes aggressiva personlighet. Men att stå där ger henne makt. Hon stör de förbipasserande, helt utan interaktion eller verbal påverkan. De vet inte, förstår inte, undrar, varför hon står där dag efter dag och det startar tankeprocesser hos dem. Roffe och glinet skulle vara med på ett pass men de klarade varken att vara tysta eller stilla så de fick slippa.

Att välja superkraft. Jag valde osynlighet och experimenterade lite med att kunna minnas det som ännu inte hänt, alltså att kunna se in i framtiden. Osynligheten tycker jag att jag bemästrar nu, siandet får jag utveckla om tid ges. Det går att vara osynlig på många sätt. Om jag väljer det själv, så går jag ensam utan att interagera, utan att intressera mig för andra och håller en allmänt låg profil. Jag kan göra dig osynlig genom att ignorera dig, mobba dig eller genom att förringa ditt värde. Med kulturbetingad stigmatisering och på grund av dina psykiska funktionshinder kan jag underblåsa din osynlighet. Tove Janson har en figur, en flicka som är osynlig, för hon fick ingen kärlek från sina föräldrar. Muminmamman tar sig an henne och sakta, sakta börjar flickan synas mer och mer. Osynlighet i naturen är nödvändigt för överlevnad. Är du ett bytesdjur så var tyst, stå still, smält in i vegetationen, eller dö. Fåglar utgör ett intressant konversationsunderlag. Tuppen är prålig, vill synas så mycket som möjligt, tar risker, imponerar, sprätter och glänser. Hönan, gråbrunspräcklig ligger hon stilla och ruvar. Ebba har några tänkvärda paralleller mellan fåglar och människor. Dessa besparar jag dig.

Spelets regler går mot sitt slut. En uppgift återstår; jag ska sammanfatta min sommar i ett fanzine. Någon av klasskamraterna ska använda Ebba i sitt och jag har blivit tilldelad Agent Glad, en tjock lite katt som som delar ut söta teckningar ska på något sätt inlemmas i Ebbas värld.

// Tina

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.