DE SNÄLLA OCH MODIGA PIRATERNA ELIAS OCH OLIVER

DSC_0225

Illustratör Sigrid Hildebrand

 

Det var en gång en liten pirat som hette Elias. Han bodde i samma hus som den riktiga Elias gör nu, men för länge, länge sedan. Piraten Elias hade en storebror som hette Oliver, precis som den riktiga Elias har.

Elias var väldigt snäll och väldigt modig. Och det var Oliver också, så klart.

Nu ska du få höra vad som hände en gång när Elias var liten. Resten av piratfamiljen var ute på havet och gjorde sånt där som pirater gör och Elias och Oliver var ensamma hemma. Då fick Elias höra någon som ropade på hjälp och han hämtade Oliver så att de kunde hjälpa den som behövde hjälp.

– Vem är det som ropar? sa Oliver.

– Jag vet inte, sa Elias.

– Vi letar bakom huset, sa Oliver. Och så gjorde de det.

De letade och letade och letade. Plötsligt hörde Elias att det var vattentunnan vid grönsakslandet som ropade på hjälp. Om du har sett en tunna någon gång så vet du att det är en jätte, jättestor hink.

– Det är vattentunnan som ropar på hjälp, sa Elias.

– Äsch, sa Oliver, tunnor kan väl inte ropa på hjälp?

– Jo, denna kan det, sa Elias.

Så lade de varsitt öra mot tunnan och lyssnade.

– Kan ni hjälpa mig att komma ut? pep någon inifrån tunnan.

– Nej, tunnan är för stor och vi når inte upp, sa Oliver.

– Ja, vi kan inte välta omkull den för den är för stor och tung, sa Elias.

Usch, det här var verkligen jobbigt. Någon var fången i tunnan och behövde hjälp. Hur ska detta gå? Elias och Oliver funderade och funderade. Hur hjälper man någon att komma upp ur en stor tunna med vatten om man själv är liten och inte når upp och inte orkar välta omkull stora tunnor fulla av vatten? Plötsligt fick Elias en idé.

– Jag har en idé, sa Elias.

– Vadå för en idé? sa Oliver.

– Vi hämtar stora hunden så får han välta tunnan, sa Elias.

Oliver tyckte det var en jättebra idé och så gick de och hämtade stora hunden. Elias och Oliver var väldigt modiga som vågade hämta stora hunden. Ibland måste man vara väldigt modig, speciellt när någon behöver hjälp.

Oliver knöt fast hundens koppel i tunnan. Så satte de sig på trappan och väntade. Ingenting hände.

– Hjälp mig! hördes inifrån tunnan.

– Dra nu hunden, skrek Elias, du ska dra så att du välter tunnan!

– Dra då, din dumma gamla hund! skrek Oliver.

Men hunden fattade inte. Den bara låg där och glodde på dem.

– Jag ska nog få den att dra omkull tunnan, sa Elias, kom Oliver, här behövs en korv.

Så gick de in i köket och hämtade en korv. När Elias och Oliver kom ut med korven så vaknade hunden. Den kände att det luktade korv och då blev det fart på den. Stora hunden sprang mot Elias och Oliver och korven. Tunnan välte, vattnet rann ur, hunden tog korven och smaskade i sig fortare än Elias och Oliver hann blinka. Så slickade den sig om munnen och gick iväg, mätt och belåten. I trädgårdslandet låg tunnan och vattnet hade runnit ut över både morötter och potatis.

– Men vem var det som var i tunnan? sa Oliver.

– Vi kollar, sa Elias.

Och så kollade de i tunnan. Där satt en grå liten mus, alldeles genomblöt och frös så hon skakade.

– Tack för att ni räddade mig! pep den lilla musen.

– Äsch, det är bara sånt som modiga pirater gör, sa Oliver.

– Ja, det är sånt vi är så bra på att göra, sa Elias.

Så nu förstår du hur snälla och modiga de små piraterna Elias och Oliver var. När resten av piratfamiljen kom hem så berättade Elias och Oliver om sina äventyr. Både mamma pirat och pappa pirat tyckte pojkarna hade varit så duktiga som både hade räddat musen och vattnat grönsakslandet. Piratpojkarna fick kanelbullar och varm mjölk till kvällsmat. Kanelbullar och varm mjölk är precis vad små pirater behöver ha till kvällsmat när det har varit så snälla och modiga hela dagen.

Innan Elias och Oliver skulle sova den kvällen så smög de ut med en ny korv till stora hunden. Den hade faktiskt också varit duktig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.